QUE??? Norsk og svensk ordliste i rubriklinjen här -----------------------------------------> lyft blicken ett hack upp!

*********************************************************************************************************

14 januari 2013

Djuptänk

För ett tag tillbaka läste jag en dödsannons där det stod:
 
"NN
 
dog plötsligt och oväntat
några dagar före sin 100-årsdag"
 
Är det verkligen plötsligt och oväntat att dö när man har
uppnått en så hög ålder? Jag tycker inte det, och jag funderar
mer och mer på varför vi är så rädda för att åldras och dö?
Helst ska vi också vara kärnfriska in i det sista, men nog
är det väl naturligt med lite krämpor med åren?
 
Förhoppningsvis kände sig "NN" nöjd med livet som varit
och satte förhoppningsvis också pris på varje dag som kom.
 
Kanhända var det var anhöriga som hade svårt att de acceptera
det faktum att döden innebär ett oigenkalleligt avsked,
jag vet inte. Men många tror ju på kontakten med den
"andra sidan", och att man ska ses igen efter sin "egen" död. 
 
Jag tror inte det, och jag vet alltför väl hur kort det är mellan
liv och död, mycket kortare än det de flesta tror.
Men vilken underbar tröst det måste vara att tro så!
Ibland har jag önskat att jag också kunde ha den tron,
för det verkar vara en stor tröst mitt i sorgen.
 
 

12 kommentarer:

  1. Ja, man vet ju faktiskt ingenting!

    SvaraRadera
  2. Jag tror på ett liv efter döden. Nästa liv vill jag bli katt, delfin eller smal.

    SvaraRadera
  3. Det hade kanske planerats ett stort hejdundrande 100-årskalas och då måste det ju ha varit lite snopet när jubilaren dog

    SvaraRadera
  4. Jag reagerar också på sådana där annonser. Ibland står det "Varför?". Varför inte? säger jag och Mark Levengood.

    SvaraRadera
  5. Har läst liknande och - precis som du - förvånats. Men det kanske är så att släktingarna vant sig så vid att tant Frida eller farbror Gustaf alltid, alltid finns där, så att förvåningen slår kortslutning på förnuftet?
    Och jag tror förvisso på ett kommande liv, men jag räknar med att inte umgås så väldigt mycket med nära och kära. Jag vill möta Gud ansikte mot ansikte. Om vi nu ska vara allvarliga.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Håller med dig. Hur kan det stå varför, när det är märkligare att man blivit så gammal.

    SvaraRadera
  7. Inte så lætt med separationsångest. Jag mærker det sjælv. Min far ær gammal, sjuk, och førsvagas mer och mer. Kænner ibland instinktiva impulser på att vilja undvika att han ær så sjuk. Men jobbar med mig sjælv, før om jag inte ær med honom i den hær processen, då sviker jag honom. Dærfør lyssnar jag på hur han upplever det och vad han tænker om det. Jag har också sagt att jag kommer att sakna honom nær han ær borta. Jag tænker att om man undviker realiteterna, da blir de sjuke og gamle så ensamma.

    SvaraRadera
  8. Precis som Shamrock: Snopet alldeles innan festen.
    Nu blir vi ju äldre o äldre - den förste 200 åringen är redan född...enligt nyheterna i veckan.
    Men vem ska man bjuda på sitt 150-årskalas!

    SvaraRadera
  9. Det var inte det minsta konstigt tycker jag. Mer sorgligt. Det är aldrig kul när föräldrarna överlever sitt barn. :)

    SvaraRadera
  10. Funderade samma sak för ett tag sen när Fonus hade nån reklamkampanj på TV. Då var det en man, fyrtiotalist, som satt och sa att "mammas död kom som en chock".

    Givetvis kommer många dödsfall oväntat men om man är född 40 nånting så är det inte heeeeelt osannoligt att ens mamma går och dör. Även fast det är sorgligt och alldeles förskräckligt, förståss.

    SvaraRadera
  11. Missade telegrammet från kungen med två dagar och kanske var den stora festen inplanerad. Men som en chock borde det knappast komma.

    SvaraRadera
  12. Jag kan tänka att allt är en chock som man inte förväntar sig. En pigg och kärnfrisk människa - oavsett ålder - förväntas leva i evighet amen mer eller mindre. Det är först om människan är sjuk som döden inte kommer som en överraskning...

    Oldemor som är 102 år drygt känns lika pigg varje gång vi är där och hennes död kommer närmare och närmare fast nog skulle jag kunna misstänka henne för att leva i minst tio år till. Men jag chockeras inte när hon dör - kanske överraskas jag bara aldrig så lite.... ;-)

    SvaraRadera

Ja, och...?