QUE??? Norsk og svensk ordliste i rubriklinjen här -----------------------------------------> lyft blicken ett hack upp!

*********************************************************************************************************

24 juli 2011

Några dagar senare...

Det är så ofattbart det som hänt.

Och runt mig går (blogg)-världen vidare med sin egen vardag, så gott att läsa men samtidigt så overkligt....vår katastrof blir så....isolerad på något vis.

Många skriver att det inte finns ord men det gör inget, så många goda tankar går till folket här, och det räcker långt långt, det ska ni veta.

Alla dessa barn och unga vuxna som har bilder på näthinnan som vi andra aldrig kan förstå, och som dom ska leva vidare med. Jag kan bara föreställa mig den fasa och otillräcklighet deras föräldrar måste sitta med, att inte ha varit där för att skydda och trösta det viktigaste man har här i livet, nämligen barnen.

Men barnen och de unga vuxna på Utøya har hjälpt varandra, skyddat och tröstat varandra, samt utvisat ett mod som man bara måste böja sig för. Med risk för eget liv har de gett första hjälpen till skadade, tröstat och lindrat, samt peppat peppat peppat sina vänner att det ska bli bra. En sån styrka.

Landets regeringsmedlemmar måste rosas för sitt engagemang och för folkets behov för information. Detta gäller i allra högsta grad också Politiet. De ger information, svarar på (omöjliga!) frågor från pressen med ett stort tålamod, samtidigt som de jobbar på spräng för att få klarhet i det som har skett. 

All helsepersonal som gjort sitt och som fortfarande yter maximalt för de skadade.

Tack och lov för alla dessa katastrofövningar som visar sig vara så ovärdeliga när det värsta faktiskt sker i verkligheten.

Gott också att se att norska kungahuset återigen har visat att de delar sitt folks bördor genom att besöka och trösta de som är direkt berörda i denna tragedi.

Slutligen vill jag också göra mig en tanke om gärningsmannen. Vad hände med den lille pojken som brydde sig om andra och tydligen tog mobbade under sina vingar en gång? Vad hände på vägen till att det kunde det bli så här?

Och hans mamma? Hur är det att vara henne idag? Speciellt om hon inte vetat något om vilka tankar sonen gick med? Känner hon skuld? Arma människa, är allt jag kan tänka....

Det vilar en ohygglighet över dagarna här, och den vill det ta tid att komma över. Det är så mycket sorg som ska bearbetas, och sen läras att leva med, den gäller även oss som inte har haft en direkt relation till någon av de berörda. Men vi kommer i dagarna framöver få höra om bekantas bekanta som på något vis är berörda.

Livet är tungt just nu och vill så förbli ett tag framöver...

43 kommentarer:

  1. Tänker på dig o på min systerdotter som bor i vårt grannland...

    SvaraRadera
  2. En eloge till er polis och Stoltenberg som ger information hela tiden, samtidigt som man ser att de sörjer. Mina tankar är konstant hos de barn och ungdomar som fanns på ön. De som såg nummer ett och två bli skjutna, vad hann de tänka? Att som femtonåring behöva springa mot sjön för att klara livhanken på trygghetens ö, utan hjälp av föräldrar och familj. Jag blir inte av med den bilden. Styrkekramar till dig.

    SvaraRadera
  3. Troligen har många flytt undan, rätt in i drunkningsdöden. Det går inte att tänka dessa tankar linan ut, det gör för ont.

    SvaraRadera
  4. Så mycket lidande för alla berörda, man kan nog inte ens sätta sig in i hur overkligt det här är samtidigt som det verkligen är verkligheten just nu. Det är för obegripligt...

    SvaraRadera
  5. Norge ær ett litet land, och dærfør berør det många. Har redan haft kontakt med folk som har en anhørig som har varit igenom de hær traumerna. En ær saknad i Utøya.
    Stoltenberg med flera har varit vældigt duktiga, också med tanke på att de sjælva kunde varit offer, och kænner folk som ær døda. Det hær ær en styrkeprestation av dimensioner!
    All redningspersonal har varit fantastiske. Alle de som kom i båtar i nærheten av Utøya før att plocka upp ungdomar från sjøn riskerade också sina liv. Det ær många hjæltar i det hær.

    SvaraRadera
  6. Jag tänker också på hans anhöriga och hans mamma. Är det någon som tar hand om dem och deras tankar? Får de krisbearbetning och stöd? De måste känna sig enormt ensamma i sin förtvivlan över det som skett.

    SvaraRadera
  7. Känner mig fortfarande mållös, det är så fruktansvärt att det inte går att ta in. Jag följer nyhetssändningarna i något slags hopp om att få grepp, att kunna ringa in händelsen och återgå till det vanliga livet, men där är jag inte ännu. Jag var själv politiskt aktiv som ung och har varit på ett flertal liknande läger. Och som mamma till ungdomar kommer det ju också så vidrigt nära.

    SvaraRadera
  8. Jag är fortfarande helt chockad över att det kan finnas så mycket beräknande råhet i en enda människa (om den gripne nu är skyldig och ensam), att försöka förstå det är väl egentligen ingenting att stå efter, men.....det är fullkomligt obegripligt.

    Och jag måste säga att jag är förstummad av beundran över er polisstyrka och politiksa ledare, fantastiska människor, som orkar lämna all information så kontinuerligt och så tålmodigt.

    Det är fasansfullt alltihop och alla följder detta får och det händer i det land som varit det tryggaste lilla landet jag vetat om.....

    Stora kramar

    SvaraRadera
  9. Jag skulle önska att hans namn raderas ut ur historien och att han endast omnämns som en beskrivning av vem han är...

    Kramar från mig <3<3<3

    SvaraRadera
  10. Hej på dig
    Kikar in för att titta lite hos dig efter flera veckors tystnad från min sida. Och jag tänker på er så fruktansvärt...Kram Maria ♥

    SvaraRadera
  11. Ja, det är helt ofårståligt hur någon orkar leva vidare efter att genom gått ett sånt trauma? Samtidigt så måste man ju på någotvis leva vidar... Hur, vet bara den som varit där...

    Men mitt i allt det hemska som skett, så kan man också se hur mycket gott och kärleksfullt det trots allt finns i de allra flesta av oss människor.

    Kram! <3

    SvaraRadera
  12. Ja, vilken ofattbar händelse! Trots att man inte riktigt kan ta in hur stort och vilket elände detta är för alla inblandade...
    Kram

    SvaraRadera
  13. Ordlös.

    Ordlös.

    Ofattbart.

    SvaraRadera
  14. tunge dager...tenker også på moren hans, hun må ha det fryktelig. Og takk for kommentarer på innlegg hos meg - men ta turen innom og les det siste på nytt. det hadde publisert seg selv, og halvparten manglet. Les det og tenk over om du vil slette kommentar...

    SvaraRadera
  15. Skönt att läsa att du och dina närmaste är ok. Jag har oxå funderat på hur det har gått med hans mamma. Hon om någon kan ju inte mår bra just nu. Hon har oxå "förlorat" sin son och dessutom är hennes son en av dem mest hatade personer. Hade varit jag hade jag viljat gå under jorden.
    Men samtidigt kan jag inte fattar HUR man kan skjuta sin "egna ras" om man är extremist. Då hade jag fattat bättre om han sprängt en flyktingförläning.

    SvaraRadera
  16. Är i princip mållös av fasa. Insikten om att han var klädd som polis och vissa rusat mot honom för att få skydd. Trott att HAN var räddningen. Det är så ofattbart och iskallt.
    Vilka trauman kommer barnen, de anhöriga, polis och räddningsmanskap få bära med sig resten av livet när det gör så fruktansvärt ont även på avstånd?

    Varma kramar på dig.

    SvaraRadera
  17. Det är så fruktansvärt. Jag blir ordlös. Och tårögd över det hemska som hänt men även över allt civilkurage och hjältemod som människor visat och det fina tydliga ledarskap som er regering visat. Massa kram.

    SvaraRadera
  18. Man orkar helt enkelt inte tänka på hur det kan ha varit för de som var där för det gör för ont. Det är så många som drabbats och det är så hemskt att någon tagit beslutet att avsluta andra människors liv, den rätten har man inte. Ja man undrar var allt gick fel och hur orkar man som anhörig till honom leva vidare precis som man undrar hur man orkar leva vidare när ens barn försvinner. Norge har mitt i allt detta elände visat en styrka, ett lugn och en sammanhållning som visar att ni kommer inte låta er skrämmas. Ni har en tung tid framför er det är helt klart och jag tror att även vi grannländer kommer att känna av den tungheten. Vi bloggar vidare om vardagen men vi har inte slutat tänka på er det ska ni veta men det är så stort, tungt och svårt det som hänt så man vänder sig till det vanliga vardagliga som någon slags tröst.

    SvaraRadera
  19. Jag är väldigt imponerad över hur de norska politikerna och kungahuset agerat. Närvaro till hundra procent. Hur de anhöriga och de överlevande ungdomarna mår vågar jag inte ens tänka på.
    Mina tankar kommer för lång tid framöver vara hos vårt västra syskonland.

    SvaraRadera
  20. Det er uvirkelig og forferdelig det som har skjedd, ja.

    SvaraRadera
  21. Det er ufatteleg historier som fortellast av ungdomen...grusomt.

    SvaraRadera
  22. Jag tänker på mamman, stackars mamman? Hur i hela världen ska hon kunna leva med det här?

    Jag tänker på hur enastående nära politiker och kungahus verkar vara. Stoltenberg är enastående!

    Jag tänker på hur mycket kärlek och hur lite hat som presenteras. Det är jag tacksam för!

    Markattan

    SvaraRadera
  23. Ja, vad hände med den lilla pojken?

    Jag ryser... Jag vill tro att alla barn är som oskrivna ark. Vad hände?

    SvaraRadera
  24. Ja, det är mycket man funderar på när något så här ofattbart händer. Var gick det snett någonstans. Hur kunde ett oskyldigt barn bli ett sådant monster?

    Min Theo, 5 år, funderade mycket på just denna fråga i dag. Vad svarar man??

    SvaraRadera
  25. Gott att läsa att du är välbehållen, fýsiskt. Kan bara säga det som så många sagt - det finns inga ord. Ofattbart. De största kramar till dig.

    SvaraRadera
  26. Skickar varma kramar till alla.

    SvaraRadera
  27. Ja, uff. Her venter hele lokalsamfunnet på den siste ungdommen fra Utøya. En er savnet, nemmelig...Sånn smerte blandt våre unge engsjerte her. Ubeskrivelig.

    SvaraRadera
  28. Jag har suttit framför tvn nästan hela helgen. Jag är djupt imponerad av Norge. Ungdomar, Jens Stoltenberg, norska kungahuset, kyrkan, Röda Korspersonal. polis mfl.Jag har gråtit, jag har känt ansvar för att värna det öppna samhället, demokratin och kärleken.

    SvaraRadera
  29. Men på ett sätt är det ganska befriande att vi inte kan sätta oss in i och förstå alla fasor för då skulle vi inte överleva mentalt.

    SvaraRadera
  30. Skönt att se att det i all sorg och ofattbarhet finns så mycket kärlek. Känns konstigt att livet bara fortsätter på samma gång som allt står stilla.
    En stor styrkekram till dej, min vän!

    SvaraRadera
  31. Så förfärligt alltihop. Jag har varit på en plats utan tidningar och tv en vecka, men den 22 sen em stod jag bredvid någon som arbetar i Oslo och just läste i sin mobil. Först tänkte jag på dig och de dina, och i alla gudstjänster där jag var har vi bett för alla i denna katastrof.

    SvaraRadera
  32. Ja, och... jag har tänkt på dig i det här. Det är så obegripligt och ledsamt.
    Stora kramar och tack för dina varma ord.

    SvaraRadera
  33. Jag gråter nu. Under den tysta minuten som hölls på jobbet idag kl 13 (jobbar i mataffär) så stod jag med tårarna brännande bakom ögonlocken, och har inte kunnat släppa den känslan än, men det var fint att ALLA som var därinne i butiken deltog. Alla stannade vi upp och hedrade minnet och delade sorgen med de drabbade och deras anhöriga. Sånt här får ju bara inte hända på riktigt...

    SvaraRadera
  34. Det är så fruktansvärt o ofattbart o så....nära....går inte att INTE va berörd...

    SvaraRadera
  35. många klemmer från Blommaland, varma klemmer i svåra tider :"(
    man har haft gråten i halsen ända sedan i fredags, så oerhört tragikst hur en enda galning kan sprida sådan förödelse!!!

    SvaraRadera
  36. På jobbet höll vi några tysta minuter. T o m telefonerna hade vett nog att inte låta något.

    Vill bara hålla om och trösta.

    <3 <3 <3

    SvaraRadera
  37. privathistoriene som kommer frem nå er ufattelige, grufulle og vonde å fordøye. Tenker også på hans mor, og hans nærmeste. Og på hva som gikk galt på veien hans..

    Takk for fine ord inne hos meg.
    Setter veldig pris på dem.
    klem!

    SvaraRadera
  38. Det finns en tröst i allt det goda som gjordes bland de drabbade.

    SvaraRadera
  39. Det går nästan inte att tänka på den enorma tragedi för de drabbade. Det är så ofattbart och smärtsamt. Hur kan en människa bara göra så? Jag fattar det inte.

    SvaraRadera

Ja, och...?